“Att jobba hårt med något man älskar kallas passion. 

Att jobba hårt med något man inte gillar kallas stress

-Simon Sinek



 

När jag var 22 år fick jag chansen att jobba som säljledare. Min nuvarande chef tyckte jag hade ledaregenskaper och ville ha med mig när hon skulle byta butik. Tänk vilken grej att redan som 22 år, få chansen att leda en verksamhet framåt. Jag var så sjukt motiverad och stod startklar för min första dag. Det gick i ett rasande tempo och den första månaden sprang jag mest runt som ett barn på Gröna Lund, ögonen var stora, jag sög in alla intryck och kroppen var nästan konstant kär. Men när man har gått till gröna lund 30 dagar i sträck så kommer man inte längre se alla fina lampor som lyser, alla härliga skrik från berg och dalbanor, man kommer inte ens se sockervadd med spänning längre. Allt kommer bara va där, kanske mer som ett störningsmoment än som en upplevelse. 

30 dagar hade passerat på min tjänst och jag var inte längre det där imponerade barnet som ville ha mer, jag hade insett att den här tjänsten var som att lägga mount everest på mina axlar utan att ge mig en rustning först. Jag kände mig platt och överkörd. Jag hade förväntningar på mig som jag inte visste om, jag skulle ansvara för att personalen var driven och ville göra sitt jobb, ville hälsa på människor som kom in i butiken. Hur ska jag få människor att göra något som dom inte vill? Hur ska jag driva människor och motivera människor utan att veta vad dom drivs av. Problemet var bara att jag inte vågade fråga, jag trodde mitt jobb var att veta. Jag måste iallafall se till att dom får göra det dom tycker är kul! Helt plötsligt kände jag mig som en mamma som skulle servera kakor till sitt barn varje dag, men nya kakor, andra smaker.

Att se sig själv besegrad var det absolut värsta tänkbara scenario. “Jag besegras inte”, jag ska kriga och jag ska lyckas. 

Problemet var bara att jag befann mig i en bransch som konstant var på E4:an och höll 110 Km i timmen. Tanka gjorde man var 8:e timme av den enkla anledningen att man var tvungen. Nu i efterhand så undrar jag, hur fan orkar man?

Jag hade en bra lön, men jag var inte lycklig. Jag stod i trappan och grät i fem minuter innan jag gick in på jobbet varje dag. Jag kände en stress i kroppen och jag insåg att jag satt i ett fängelse. Mitt fängelse var min arbetsplats. Bara jag skriver om händelsen så ökar pulsen. Där och då bestämde jag mig att jag aldrig någonsin skulle drivas av pengar, jag var tvungen att säga upp mig. Jag kan inte motivera mig själv att gå till en arbetsplats jag hatar mot en lön som jag ändå bara bränner på skit. Det går inte…

I ett samhälle där pengar styr oss framåt, ger oss drivkraft att fortsätta är det svårt att bestämma en sådan sak. Alla har inte möjligheten att ta en chans och ha råd med att det inte blir som man tänkt, men alla har möjlighet att tänka om. Alla har möjlighet att välja lycka först. Det kanske kostar pengar, men om du inte vågar släppa något som gör dig illa så finns inte plats för något som gör dig glad. En skev värld med skeva värderingar ger många ångest och depression. Vi tvingas till saker som vi inte vill göra som leder till stress. Problemet är att någon “äger” oss. Någon äger oss under ett visst antal timmar varje dag. Se till att du älskar det du gör, det du kommer minnas är känslor, inte ord, inte pengar. Du kommer bara minnas hur saker fick dig att känna.



- Amanda Mikaelsson